Bordell gdansk homosexuell escort estland

Jag förstod även vikten av att i framtiden lämna detta av ödet omänskligt hårt förföljda trogna par i fred. Men även förstod jag att jag nu hade helt fria händer och på allvar kunde ta i tu med fallet Erik. Gift er aldrig, min vän," sade han efter att ha tömt ännu en flaska. Det är med andra ord fara värt att ni gifter er. Ingenting driver er med större säkerhet både bindgalen och schizofren än ett äktenskap.

Att ingå ett äktenskap är att utrusta sig med en tvångströja för resten av livet, som ständigt snörs åt hårdare och hårdare så att man till slut inte ens kan skrika längre på grund av kvävning.

En fri man är alltid ett helgon, men en gift man är alltid en djävul. Skuldkänslan växer för varje dag man är gift mer och mer, och samtidigt behandlas man av sin hustru ständigt värre och värre, tills hon slutgiltigt tar kål på ens själ, vilket hon sedan gör outhärdligt långsamt. Men hon är oskyldig. Hon förblir i hela sitt liv oskyldig till att mannen gifte sig med henne medan han får bota för den saken med sitt liv, sin lycka och salighet, sin moral och själ, sitt allt.

Äktenskapet är den säkraste vägen till en oundviklig såväl kroppslig som själslig död utan pardon och återvändo. Alternativet är skilsmässa, som är ännu värre. Ofta har jag frågat mig: Och för varje gång som jag har grubblat på den saken har jag blott ännu starkare kommit fram till den slutsatsen, att om jag hade vetat allt i förväg, så hade jag bara ännu mera definitivt tagit mig an honom. Orkar du lyssna mera? Jag vill inte trötta ut dig för resten av livet: Även om jag var trött ville jag absolut höra slutet på historien, varför jag så artigt som möjligt försökte övertyga honom om att mitt intresse ingalunda var avtrubbat, men jag avbröts mitt i meningen av en gäspning, som jag dåligt lyckades dölja.

Det blev ett helvete. Det är hela historien. Det blev ett helvete, och det började genast som ett helvete och blev sedan bara värre och värre. Och att helvetet blev så infernaliskt som det blev berodde mest på min envishet: Till en början höll vi oss på sjukhuset.

Jag körde hårt med den enda psykiatriska terapi som jag tror på, som är personlig kontakt och umgänge, och utestängde helt från Eriks fall allt bluffmakeri med mediciner och andra placeboeffekter. Det var oerhört svårt i början, ty han hade blivit eller snarare gjorts till ett verkligt omöjligt fall, så att han också var omöjlig: Han stal alla möjliga föremål, uppförde sig illa, slog sönder ovärderliga apparater och bar sig åt som en djävul bara för att krossa mitt tålamod, tills jag en dag också förlorade det och gav honom en rungande örfil: Och när jag lade mig ner på knä framför honom, där han låg på golvet, för att trösta honom, tog han hur ömt som helst min hand och lade den mot sin kind, för att visa att han var ledsen och för att försöka få mig vänligt stämd mot honom igen.

Det var en alldeles naturlig reaktion från hans sida, som för mig alltför tydligt bevisade att han höll på att bli en fullvärdig människa igen. Vi grät sedan båda tillsammans, och vi omfamnade varandra där på golvet. Plötsligt förstod vi varandra, och plötsligt fanns det ett oupplösligt band mellan oss.

Och jag visste att mina första 99 misslyckanden med honom hade krönts med en ensam seger. Och du anar inte vilka helveten vi dessförinnan hade gått igenom. Personalen, mina kolleger och alla andra som fick veta något om saken tog bestämt avstånd från mina experiment med Erik och spred negativa rykten om dem.

Många trodde från början att jag hade oegentligheter för mig med honom, fastän de själva kunde se hur han gradvis började använda sina sinnen igen, hur hans ögon blev mänskliga, hur blomkålsörat försvann och hur han åter började använda sig av mänskligt tungomål.

Jag fick till slut en vink ovanifrån om det olämpliga i denna privatvård, och det var strax efter den begynnande islossningen. Jag fick inte ha för mig sådant på sjukhuset, fick jag veta, och jag vidtog genast åtgärder för att skaffa Erik en egen lägenhet inne i centrum av staden.

Det var på många sätt en underbar tid som började nu. Att se Erik mitt i sin ungdoms mest betydelsefulla vårsäsong trots en outhärdlig vinter bli till en mognande knopp och brista ut i full mänsklig blomstring som en den mest undersköna och exemplariska yngling var mitt livs viktigaste och mest minnesvärda skede. Och att det var jag som hade återbördat honom till livet med enbart mänskliga metoder var en sanning som jag själv teg ihjäl: Ju ädlare, ju vackrare, ju friare och mer oemotståndlig och sympatisk han blev, desto försiktigare var jag i mitt jämnande av vägar för honom.

Först lät jag honom bara få undervisning genom en privatlärare på Steinerskolan som var en god vän till mig, en gedigen humanist med erfarenheter av det engelska tutor-systemet; småningom utsträcktes hans undervisning, han fick komma i grupp och träffa även andra lärare, och slutligen kom den stora dagen då han blev en normal skolelev, och när den dagen hade förflutit utan någon spänning från hans sida fattade jag att min lycka var gjord.

Otroligt snart visade det sig att han var ett matematiskt, logiskt och tekniskt geni, och det att han var det tog han själv allra lugnast. Samtidigt blev han mer och mer beroende av mig. Han ville inte att en dag skulle gå utan att han fick tala ut med mig ordentligt, och våra samtal blev också hela tiden längre och mera givande. Till slut hotade mitt umgänge med honom att uppta all min fritid över huvud taget, vilket mina damer där hemma vägrade att tillåta.

Om någon dag gick utan att han fick träffa mig blev han genast svår och nästan hysterisk, vilket övertygade mig om vikten av att jag fortsatte utgöra hans livs fasta andliga grund.

Det blev vanligt att jag sov över hos honom och normalt att jag tillbringade kvällarna med honom. För mig var det redan en självklarhet att jag skulle adoptera honom, - hans riktiga föräldrar hade definitivt avsagt sig honom och hotade drunkna i bekymmer över den stackars hemmaboende gökungen Oskar - när min egen familj slog bakut.

Och det värsta var att jag inte fattade frugans och döttrarnas förargelse, agg och avund mot honom förrän när det var för sent. Först när jag för första gången tog hem honom för att presentera honom och definitivt införa honom i familjen kom deras fördomars hat till uttryck och det i alltför öppen dager.

Jag hade tagit det för givet att de skulle acceptera honom genast och vara vänliga mot honom, men jag hade försummat de mina för mycket för att de inte skulle känna harm och även låta den komma till ursinnigt och katastrofalt uttryck, mest för min stackars Erik, som jag först då fattade att även var farligt överkänslig. Naturligtvis var det som hände enbart mitt eget fel. Jag tog medvetet en risk, men aldrig anade jag att den risken var så stor.

När katastrofen var ett faktum var jag totalt överraskad av dess överväldigande fasa: Hans kinder blossade, och han var fruktansvärt upphetsad. Med tanke på hans ålder och klena tillstånd var jag orolig för hans hälsa: Men ingenting kunde stoppa honom i hans andliga bärsärkargång med sig själv, och jag var nyfiken.

Det var nästan som om hon ville att jag skulle ta hem honom så att hon då fick fälla det sedan länge förberedda dråpslaget över oss båda samtidigt. Själv tänkte jag, att hon nog skulle ändra mening när hon fick se honom. Hon skulle ingalunda kunna vara blind för hans skönhet och behag, artighet och dygd, och även mina döttrar skulle ofelbart komma att acceptera honom och det genast.

Det vore det naturligaste i världen. Något annat vore onaturligt. Så tänkte jag i min typiskt manliga totalt blinda och ljusblåa dödsdömda naivitet.

Den stora dagen var kommen. Högtidligt hade jag förkunnat för Erik: Du skall få träffa min hustru, som skall bli din moder, och mina döttrar, som skall bli dina systrar. Du skall få komma in i mitt hus, som skall bli ditt hem. En familj skall jag idag ge dig, i vars mitt du för alltid skall känna dig säker och trygg och avhållen. Aldrig mera skall du efter denna dag sakna ett hem.

Kallt ställde min hustru till med mitt livs mest fruktansvärda scen. Du tvekade inte inför att befläcka ditt eget hem och din egen familj med din skam. Så detta är den ökände sinnessjuke, din manlige Galatea. Jag var mållös och paralyserad av fasa. Och det värsta av allt var, att jag med min mångåriga psykiatriska erfarenhet, och mitt i min egen uppfattning bottenlösa psykologiska djupsinne, för vilket ingenting var främmande eller oväntat, stod helt handfallen inför denna situation.

Hela mitt psykologiska kunnande var maktlöst inför min hustrus blottade avgrund av krasshet. Men scenen var hennes, och hon spelade ut hela sitt sedan länge undertryckta register av harm:. Men du tycks vara fullkomligt blind för din egen situation. Nåväl, jag skall väcka dig, och jag är glad att du tog hit olyckan, så att jag fick anledning och möjlighet att ställa er båda tills svars. Men för det är han inte oskyldig.

Hur har du kunnat falla så djupt, min egen make, och dra hela familjen med dig i ditt fall? Lyckligtvis har jag vett att stoppa inför avgrunden. Men hur har du kunnat vara så blind? Har du inte sett mänskorna omkring dig, har du inte hört deras röster? Vet du om att det viskas om dig i hela staden och att du kallas för doktor Heliogabalus?

Hela staden känner till att du tillbringar nätterna hos denne Ganymedes och försummar din familj! Och denna stackars okunnige Bosie, vet han om vad han har gjort med dig, eller är han bara ett oskyldigt offer?

Det märks att han kommer direkt från mentalsjukhuset, det står skrivet över hela honom att han inte är normal utan ett svagsint harhjärta som inte har något att förlora och som därför villigt låter en starkare göra vad han vill med honom och till och med utnyttja honom för perversa ändamål.

Nej, min gunstig junker, du skall inte springa bort, utan ni skall båda lyssna till vad jag har att säga. Han förlorar då även sin framtid och kanske sin ställning, ty redan viskar alla på sjukhuset om honom.

Eller också, min unge herr Erik, lämnar du min make i fred och låter du honom sköta sina plikter mot familj och samhälle utan störande påtryckningar från din sida. Jag rekommenderar för ert bådas och allas bästa det senare. Du trodde, Arthur, att du kunde gå hur långt som helst med dina skumma förehavanden. Du trodde att du kunde etablera dem med att ta hem olyckan och föra din hustru och dina barn bakom ljuset med att försöka charma dem med denne Oscar Wildes oskyldiga allt bevekande uppsyn.

Du kanske till och med ville adoptera honom och insätta honom som din huvudarvinge och så totalt förringa din hustrus och dina döttrars värde. Men den gubben går inte. Härtill säger lagen och vettet stopp, och det ska du vara glad för. Hur det går för den här olyckan" åsyftande Erik "skiter jag fullkomligt i, men jag hoppas att han hamnar i ett annat sinnessjukhus nästa gång. Och dig, Arthur, vill jag aldrig se mera utom ensam, och jag vill aldrig mera höra ditt namn nämnas i samband med detta missfoster.

Ja, jag vet att jag är hård, men livet och verkligheten är hårda, och de överser inte med misstag. Inse ditt misstag och kom hem och sköt om din familj, eller var förbannad för evigt och visa dig aldrig mer för hederliga människors ögon! De sista orden utslungade hon i förtvivlan. Sedan var det hon som flydde. Hon sprang bort och låste in sig. Naturligtvis följde jag efter och bultade på hennes dörr och ropade hennes namn, som det höves äkta män i så penibla situationer, men hon bara grät och sade ingenting mer.

Hon hade avlossat sin domedagsbredsida och omedelbart därpå som en skicklig taktiker dragit sig ur striden för att sköta om sina egna skråmor i avvaktan på om hennes salva skulle ha önskad effekt eller inte.

Och jag kunde ingenting göra utom välja mellan att sjunka eller att flyta: När jag kom ner stod Erik där passiv med böjd nacke som om han fått en spann kallt vatten över sig. Han såg på mig med en egendomlig nästan övernaturlig och visdomsfull blick full av inre klarhet och sade blott: Han hade beslutat för oss bägge, vilket jag genast förstod.

Jag lät honom gå. Jag återvände in till mina döttrar och betraktade dem ännu en liten stund. Under hela den ohyggliga scenen, som jag inte tror de begrep mycket av, hade de hela tiden hållit sig fnissande i bakgrunden. Men dessa bakgrundsfnissningar hade hela tiden just i sitt avståndstagande från situationen varit dess mest dominerande element och utgjort det ohyggligaste av allt.

Jag hade gjorts bort inför mina döttrar, och jag förstod i fasaväckande klarhet att de aldrig mer skulle kunna bli mina döttrar. Deras mor hade trampat på min själ och skändat den inför dem.

Det separerade mig från dem nu genom en oöverstiglig avgrund och ocean av grämelse. Dock gick jag in till min hustru. Jag ropade till henne genom dörren: Ursäkta att jag är så i gasen. Jag börjar tro att jag har druckit litet för mycket, och det kanske även hörs på mitt bland annat allt schluddrigare uttal, men jag lovar er, att jag är kristallklar i knoppen.

Jag kan dricka två flaskor vodka i två drag utan att känna av det på annat sätt än genom sviktande balanssinne och schluddrigare uttal. Min hjärna är abscholut kristallklar. Den har aldrig varit klarare. Och ni måste höra slutet på min berättelse. Nu när jag har berättat början måste jag också berätta slutet. Och ni måste höra på intill slutet. Jag måste ge honom ett erkännande på att jag uppfattat enträgenheten i hans begäran, men vågade samtidigt inflika ett försiktigt förslag om att han i så fall skulle bjuda mig på litet mera kaffe, så att jag skulle kunna hålla mig lättare vaken.

Jag har kaffe så det understa ruttnar, liksom jag har sprit så det understa ruttnar. Du skall dricka dig full på kaffe, och jag ska dricka mig full på sprit. Men du måste höra på intill slutet. Du måste lyssna även om du somnar. Jag lovade att efter bästa förmåga försöka uppfylla hans bön. Och kaffet han bjöd på blev allt starkare. Den exotiska nattens utsvävningar liknade mer och mer en orgie i kaffe och sprit.

Men ännu hade den inte spårat ur, och så länge den inte gjorde det lät jag honom fortsätta servera mig kaffe och sig själv whisky till ackompagnemanget av hans hjärtas djupaste hemligheter. Jag trodde jag kunde övertyga min hustru om att allt vad hon trodde var lögn, och jag trodde jag ännu kunde få Erik accepterad av de mina och göra honom till min adoptivson. Därför gick jag in till min hustru. Men i frågan om Erik var hon såsom en sten. Hon gav inte efter en mikrometer.

Jag skulle aldrig mer se honom, och hon skulle aldrig mer höra hans namn, eller också var det slut med mitt äktenskap, enbart för att hon inbillade sig att jag hade visat homosexuella tendenser och därtill trodde på sin egen inbillning. Och ingenting kunde få henne att tro att det var inbillning. Ingenting kunde få henne att fatta den fullständiga sanningen, att min kärlek för Erik enbart var platonisk.

Hon var tillfälligt inlåst av sig själv i sin egen totala paranoia, och hon var helt i det grönögda monstrets våld. Det finns ingen väg ut ur svartsjukans galenskap utom med tiden. Visserligen stod det helt klart för mig själv redan att jag älskade honom. Ja, jag älskade honom redan som en son, fastän jag ännu inte adopterat honom. Jag avstod från kontakt med honom under flera månader bara för att för min hustru försöka bevisa min och hans oskuld.

Men ingenting kunde bota hennes svartsjuka. Ej heller kunde jag överge min familj. Till och med min yngsta dotter försökte övertala min mor till att inte vara så hård, men hon blev bara hårdare. Hon menade att hon hade monopol på min kärlek genom de fyra döttrar hon givit mig och att inget femte barn som inte hon hade fött hade någon rätt att ta min kärlek i anspråk och allra minst få del av mitt hem. Och visst hade hon rätt. Visst förstod jag henne. Situationen tillspetsades när min yngsta dotter Cecilia kom till mig och sade: Jag ville hjälpa dig, pappa.

Nu fick jag luft under vingarna. Det fick bära eller brista, men jag gav mig iväg. Jag for samma dag, som var en söndag, till Sveagatan, var den fina lägenhet jag hade givit Erik låg. Han hade hyrt ut den i andra hand. De visste inte hans nya adress, men de bekräftade att han höll till i Haga.

Han kom ibland och hälsade på när han var hungrig eller behövde pengar, berättade hans sympatiska andrahands-hyresgäster, ett trevligt ungt samboende par. Haga var Göteborgs narkomanghetto. Åtminstone var det det enligt de flesta etablerade människors förutfattade meningar. Alla ville att stadsdelen skulle jämnas med marken så att narkomanerna kördes ut därifrån. Endast de ville bevara Haga som bodde där, och de var inte bara narkomaner. Narkomanerna själva var faktiskt likgiltiga för sin stadsdels framtid medan de som ivrade för Hagas bevarande var konstnärer, arkitekter, konservatorer, författare, filosofer, fotografer, musiker och miljömedvetna fritänkare.

Haga var faktiskt mest unikt genom att så många högt begåvade skapande talanger bodde där och vårdade den unika trähusmiljön. Jag vandrade genast till Haga. Jag hade tidigare brukat ta vägen där igenom för att få se alla de vackra mänskorna där, ty Haga beboddes mest av ungdomar, som mest var vackra.

Att Haga besvärades av narkomaner var jag på det klara med, men jag var även på det klara med att dessa narkomaner i verkligheten var få och ett utdöende släkte, allt eftersom de förgiftade ihjäl sig eller försvann på sjukhus eller utomlands till exotiska hippiekolonier.

Jag tog min väg genom Haga. Det finns mitt inne i Haga en öppen plats som är öppen för att alla hus där har rivits och gjorts om till parkeringsplatser. Framför denna öppna plats från Hagas enda nyrenoverade kvarter, ett tegelhuskvarter, har man mot Skansberget en mycket vacker utsikt. Med ryggarna mot stenkvarterets fasader brukade Hagas flesta ungdomar sitta vid något tillfälle på dagen och umgås med andra Hagaungdomar och flanörer som hade vägarna förbi.

Det var alla sorters ungdomar. Det var obeskrivliga punkare med lila och skärt färgade hår, det var nazister och fascister med rakade hjässor, det var långhåriga unga män och damer med håret ner till stjärten, och det var en och annan originell narkoman. Det var veteraner och noviser, pensionerade luffare i årsåldern och en och annan redan åldrande lös dam i årsåldern eller yngre. De satt där alla även denna dag.

Och Erik satt mitt ibland dem. Han hade inte klippt sitt hår sedan vi senast hade setts, och ynglingaskäggstubb framträdde i hans ansikte. Jag förstod att jag måste vara mer diplomatisk och framför allt mycket försiktig. Jag gick i stället lugnt fram och satte mig bredvid honom på trottoaren med ryggen mot stenhuset. Har du alls varit i skolan sedan vi senast sågs? Nu kunde jag inte längre hålla inne med den förolämpande frågan:.

Jag och Solbritt lever här bland narkomaner, och vi har en uppgift här bland narkomaner. Först nu observerade jag flickan som satt bredvid honom på andra sidan. Det var en ung vacker tös med livligt utseende och långt vackert ljust hår. Jag var besvärad, och han var besvärad. Vi var alla besvärade, ty de flesta omkring oss lyssnade till varje ord som vi sade. Kom, Solbritt, så går vi hem och bjuder doktorn här på en kopp kaffe. De bodde ytterst primitivt i en tvårummare på Bergsgatan 5 som var på 41 kvadratmeter.

Det var Solbritt Johanssons våning. Erik sov på en säng som ej var i samma rum som Solbritts säng. Det var han som räddade mig när de långsamt men säkert försökte ta livet av mig på sjukhuset. Solbritt här," berättade Erik för mig, "är Hagas främsta motståndare till och bekämpare av drogmissbruk.

Hon brukar gå till knarkarna och helst till deras kvartar, när de är flera, och predika för dem och varna dem för missbruket. Hon kallas här i Haga för 'Knarkängeln'.

Jag älskar henne," sade han och bevisade det med en öm kram. Jag hade hört talas om henne. Så detta var den ljuva knarkängeln, som jag hade hört flera rehabiliteringsfall på sjukhuset tala om. Jag hade tolkat deras svävande legendartade yttranden om henne som vanligt flummeri, ty jag trodde inte att en sådan 'knarkängel' fanns. Men här stod hon mitt framför mig, och Erik älskade henne. Vad för liv vill du leva tillsammans med henne?

Vill du inte kunna försörja henne och ge henne och dig själv ett anständigt liv? Hon vill missionera här bland narkomanerna. Hon har lyckats i flera fall redan. Hon får dem att skämmas. Men skall du därför överge din framtid och din plikt? Du är begåvad och kan bli något, och det vet du! Klipp ditt hår och bli en anständig människa med Solbritt!

Hans ord var ohyggligt avväpnande. Plötsligt var jag ställd mot väggen och visste inte vad jag skulle säga. Ja, jag hade plötsligt ingenting mer att säga. Och jag såg att Solbritt log åt min förlägenhet, och detta var det värsta. Skall du då lämna det? Jag vill vara helt fri och oberoende från dig, ty du har visat att även du har dina svagheter.

Solbritt har en större styrka och bättre motiv än du. Erik var redan lika beroende av henne som han hade varit av mig. Jag kunde bara välsigna dem och lämna dem åt deras öde.

Men jag lyckades ändå övertala Erik till att återgå till sin egentliga skola och återta sin riktiga lägenhet. Men Solbritt ville bo kvar i Haga. Och Erik ville inte klippa sitt hår. Hagas extremaste original och värsta narkomaner är lika mycket människor som du och statsminister Olof Palme. Han angrep mig alltså med hela samhället som slagträ. Äntligen var jag inte längre svarslös: Han talade till mig som om han undervisade mig.

Hans upptäckt av Solbritt hade gjort mycket med honom. Och plötsligt slog det mig att han för första gången hade kallat mig pappa. Hemma fick ingen veta det, och jag började nu umgås med och hjälpa Erik i smyg. Även Solbritt försökte jag bistå, men hon ville klara sig helt och hållet själv.

Hon hade sina föräldrar i Hindås, som hon alltid då och då besökte genom att ta lift från Sankt Sigfrids plan, en gång gav jag henne den liften, och hennes föräldrar var lika trevliga och positiva som hon själv.

De tyckte dock inte om att hon bodde i Haga och att hon vågade lifta. Även Erik fick träffa dem, och de tyckte att han var en rar pojke och just den rätta för Solbritt. Och i skolan tog Erik igen de två förlorade månaderna i ett nafs. Jag var helt nöjd och tillfreds med tillvaron så länge ingen hemma anade något. Min hustru var inte den som själv förde Erik på tal, och hon tycktes nöjd med att jag inte heller längre gjorde det. Endast Cecilia, min minsta dotter, visste ett och annat och anade en hel del därtill, men jag kände att hon stod på min sida mot sin mamma.

Och även hon teg visligen. En månad gick under vilken jag levde ett fridfullt och harmoniskt dubbelliv med familjen, arbetet och min sociala status å den ena sidan och Erik, Solbritt och Haga å den andra. Familjen anade ingenting av mitt 'undre' liv, och Erik och Solbritt anade inte att jag med att hjälpa och umgås med dem riskerade mitt äktenskap. Erik frågade mig ibland om min fru tillät och visste om att jag träffade honom, men jag svarade i regel undvikande. Men en dag när jag kom hem förstod jag att något hade hänt.

Mina döttrar kastade sig inte om halsen på mig. De gömde sig eller stod och tryckte och tittade på mig som om jag plötsligt var farlig. Endast lilla Cecilia var sig lik i det att hon kom fram till mig och viskade i mitt öra: Och i nästa ögonblick trädde min hustru inför min åsyn, och hon var kall som is och sur som ättika. Ett svart moln kokade omkring henne, och hennes ögon var som laddade revolvermynningar.

Är det också sant? Vad skulle jag säga? Min erfarenhet hade för alltid övertygat mig om omöjligheten i att få min hustru till att förstå mig. Jag försökte svara rakt på sak och med samma kyliga saklighet som hon avlossat sina torpeder mot mig med:. Samtidigt sköter Erik sina studier väl. Jag hjälper dem ekonomiskt och backar upp dem moraliskt.

Det är hela sanningen. Tydligen tände det krutdurken direkt. Fattar du inte att du skämmer ut hela din familj och gör dig omöjlig både socialt och hemma? Inser du inte att du förstör allt vad du har byggt upp under hela vårt liv? Din Erik är en narkoman! Hon var helt klart ett offer för förutfattade meningar baserade på falska rykten.

Aldrig tidigare hade jag sett henne sådan. I hennes tillstånd var det nu omöjligt att föra ett mänskligt samtal med henne. Det tycktes hon inse själv, ty med ett 'jag vill aldrig se dig mera! Den här gången förstod jag att jag måste lämna henne i fred. Jag trädde åter armen i den enda rockärm som jag fått av mig.

Cecilia och Agneta, mina två yngsta döttrar, stod och tittade på mig. De andra var utom synhåll och hade väl satt sig i säkerhet. Kunde lilla Cecilia vara skyldig till angiveri?

Jag kunde inte tro det om henne, och jag ville inte ta reda på det. Jag sade enkelt till dem: Jag for genast med bilen till Sveagatan och besökte Eriks lägenhet. Jag hade nyckel och gick in. Jag gick ut igen och vandrade till Bergsgatan 5 till Solbritts lägenhet. Det satt några människor på gården. De betraktade mig mycket underligt.

Solbritt var inte hemma. Ingen svarade när jag upprepade gånger ringde på dörrklockan, och där inne var allt tyst och dött. Jag gick ner igen. De tysta skärskådande mänskorna på gården, fem ungdomar av tvivelaktig karaktär, verkade mycket spända, som om de var laddade med okommunicerbara hemligheter. Det var något mycket olycksbådande över denna tryckande tystnad. Så bröt en av dem isen och avslöjade för mig:. Nu fick jag veta vad de visste. Solbritt skulle ha farit till sina föräldrar dagen innan, som var en lördag, men Solbritt hade aldrig kommit fram.

Föräldrarna hade blivit oroliga och kontaktat polisen. Det hade aldrig tidigare hänt att Solbritt inte hade kommit hem en lördag, och man hade också sett henne stå och lifta vid Sankt Sigfrids plan, som hon plägade göra på lördagar. Föräldrarna hade aldrig tyckt om hennes liftningar och alltid oroat sig för deras utgång. Hon hade antagligen fått lift, men det var omöjligt att säga av vad för bil eller av vem.

Mera visste de inte om Erik, men det kändes som om de visste mera om Solbritt, något som de inte utan vidare ville avslöja. Jag gick tillbaka till Sveagatan. Det var redan kväll, och jag hoppades Erik snart skulle komma hem. Men han kom inte. Vid midnatt somnade jag i soffan. Ursäkta att jag svävar ut så mycket och blir allt mera vidlyftig hela tiden, men det måste jag fortsätta med, om jag skall hålla mig till sanningen, vilket jag nödvändigt vill göra.

Det blev mitt livs oerhördaste natt. Till att börja med drömde jag en hårresande mardröm om en dvärg som var pyroman. Vi lyckades komma honom på spåren, och slutligen lyckades vi fånga honom i en av hans egenhändigt anlagda mordbränder, som han alltså brann inne i.

Men den eldsvådan gick sedan inte att släcka. Kvävde vi den på något ställe blossade den upp på nytt på ett annat ställe. Vi fick kål på den vederstygglige dvärgen, men vi fick inte kål på hans mordbränder, som han levde vidare i och tycktes ha evigt förintande liv i, som genom den mest obotliga och förstörelsebringande kedjereaktion.

Nå, det var min mardröm. Då hade några grannar kommit hem fulla, som hade satt på en eländig raspig öronbedövande diskodunkskiva som skrällde över hela gården och som gjorde all vidare sömn otänkbar den natten. Erik hade inte kommit hem. Jag led i en timme. Sedan stod jag inte ut, klädde på mig och gick ut. Jag gick till Haga till Solbritts lägenhet. Allt var tyst och mörkt. Jag knackade på hennes dörr. Tydligen hade inte heller hon kommit hem. Till min förvåning kände jag att dörren var öppen.

Det är ju det underbara med Haga, som jag då ännu inte kände, att där känner alla varandra och är fattiga och vänliga mot varandra, så att de till och med inte behöver låsa dörrarna för varandra. Jag tvivlade på att Solbritt någonsin hade haft sin ytterdörr låst, som den öppna, vänliga och glada människa hon var. Sålunda tillbringade jag natten i Haga.

Mycket sov jag inte, ty jag tillbringade större delen av natten med att fundera. Skulle jag någonsin få återse min familj? Var min trygga villamiljö i naturens sköte utanför staden för evigt förlorad? Var detta mitt nya liv: Vad hade hänt med Erik och Solbritt? Jag virvlade med i mina funderingar till soluppgången, då jag äntligen somnade. Jag väcktes av en hårdhänt knackning på dörren. Jag hade inte klätt av mig utan sovit under en filt i ytterkläderna, varför jag måste ha varit i ett bedrövligt yttre skick när jag öppnade dörren och visade mig.

Jag var orakad, och mina ögon var inflammerade av den smutsiga filten. De förbryllades av min uppsyn, frågade efter Solbritt och sedan efter Erik, sedan vem jag var och bad mig slutligen komma med till stationen.

Jag försökte slingra mig vilket bara gjorde dem mera angelägna, och jag följde slutligen med som jag var. Som jag förutsett fick jag varken av dem veta något nytt eller de av mig.

På dåligt humör for jag sedan i min bil hem till min fru för att verkställa en av mina nattfunderingars slutsatser och föresatser. Jag svarade henne inte med frågan "Har du? Du skall få din önskan uppfylld att du inte vill se mig mera, men jag vill vara fri att komma tillbaka till dig när du kommer på bättre tankar. Men det kan du inte förstå. Jag känner mig lika ansvarig för dem som för er. Naturligtvis accepterar jag förslaget. Så dum är jag inte att jag inte tar emot vad jag får gratis.

Låt det gärna bli vår uppgörelse. Men visa dig sedan inte här mera. Jag var så arg på henne att jag inte sade något mera till henne utan bara gick ut därifrån i hopp om att aldrig mera behöva komma tillbaka. Jag for sedan till sjukhuset och rensade mitt skrivbord där från väntande papper och for genast tillbaka till polisen. Polisen visste ingenting nytt.

Ingen var hemma på Sveagatan, och ingen hade synts hos Solbritt. För att fatta mig kort: Tänk om min hustrus insinuationer innehöll någon sanning?

Jag pendlade hela tiden mellan Sveagatan, polisen och Solbritts lägenhet. Jag försökte klämma Solbritts grannar på pulsen, men de var rädda och ville inte visa att de visste för mycket. Klockan var tio på kvällen. Jag satt i Solbritts lägenhet. Ljuset i trappuppgången fungerade inte.

Då knackade det på dörren. Det knackade mycket försiktigt. Så knackade det igen. Då gick jag och öppnade. Han var i upplösningstillstånd. Han blängde på mig. Så sluddrade han fram: Han var allvarligt drogförgiftad, och den drog under vars inflytande han omisskännligt befann sig var heroin. Han grät och föll ihop i mina armar. Han kände i alla fall igen mig.

Jag såg hennes kropp. Jag såg när de slängde in henne i skräpförbränningsugnen. Så småningom fick jag klarhet i vad han menade. Stackars arme, vackre, begåvade pojke! Han var fullkomligt oskyldig. Han hade blivit vansinnig av oro när han hörde om Solbritts försvinnande och sedan bara drivit omkring från krog till krog och från den ena skummare bekantskapen till den andra.

Ur stånd att kunna göra något vettigt och ur stånd att kunna sova hade han gjort något desperat: Ge mig det starkaste ni har. Det var första gången Erik tog någon narkotika, och det blev genast heroin. Som tur var klarade han sig genom sin exceptionella fysiska och psykiska hälsa. Men på något sätt hade han under sitt heroinrus, sitt livs första och sista frivilliga narkotikarus, fått insikt i Solbritts öde. Hon hade plockats upp av en narkoman som kände igen henne från Haga som 'knarkängeln', hon hade intet ont anande tagit emot liften, ty hon plägade tro om vilken narkoman som helst att han inte var narkoman och även om han var det att han ändå var mänsklig och som vilken annan normal människa som helst, men denne var farlig.

Han körde henne på avvägar, misshandlade henne när hon gjorde motstånd, slog henne medvetslös och gav henne i hennes medvetslöshet en sil, som blev dödlig. När hon vaknade upp våldtog han henne, men under våldtäkten avled hon. Erfaren som han var lyckades han då på morgonkvisten göra sig av med hennes lik i en sopbil, som omedelbart körde ut till den stora skräpförbränningsanstalten i Sävedalen, där hon spårlöst upplöstes i atomer.

Hur han fick veta denna berättelse vet jag ännu inte idag, men jag vill inte utesluta att det kan ha varit ren inbillning från hans sida. Emellertid stämde hans redogörelse för mig med andra lika sluddriga redogörelser från andra mer eller mindre fördunklade hjärnor som polisen åhörde. Emellertid fanns det inga spår, och ingenting kunde bevisas.

Enligt andra inte mindre skumma källor skulle hennes lik ha överlämnats åt en brunn i Kviberg, men det fanns tusen brunnar i Kviberg, och i ingen av de hundratals sedermera undersökta brunnarna fann man något spår. Man kan aldrig få något konkret eller hållbart från en narkoman. Det är möjligt att de vet allt som man vill veta av dem, men deras formuleringsförmåga har gått förlorad i ett förståndsomtöcknat flum som ständigt blir värre ju djupare man forskar i deras fördärvade medvetenhets avgrund utan botten.

Och Erik var färdig. Han var knäckt till kropp och själ, och jag kunde nu inte lämna honom för en minut. Det var svåra dagar för oss båda som följde, under vilka han dock lugnade sig en aning. Tisdag natt sov han ordentligt för första gången på tre dygn, och då drog jag en lättnadens suck. Och då fattade jag mitt beslut: För att få honom på fötter igen måste jag göra något drastiskt. Det räckte inte med att ta honom till barberaren, skydda honom för polisens närgångenheter och skämma bort honom.

Jag behövde rycka upp både mig själv och honom med rötterna från våra tidigare liv. Jag tog därför tjänstledigt och Erik ur skolan på obestämd tid, och på tu man hand for vi utomlands.

Det var min första semester på tre år, och ändå behövde han den bättre än jag. Det skulle kunna skrivas en hel roman om den resa som vi gjorde.

Med min lilla blåa Fiat , min fru fick behålla min bättre bil, en Volvo, tog vi båten till Kiel, vältrade oss i aftonens obegränsade smörgåsbord, och jag bjöd även min son på ett par drinkar. Jag ville att han helt skulle känna sig trygg i min närvaro. Jag hade längtat efter en son i hela mitt liv, och han var den ende som kunde bli det. Sedan bilade vi via Hannover till Köln, och på vägen visade jag honom Hildesheim, skräckexemplet på de allierades vanvettiga onödiga härjningar bland Tysklands civila under kriget.

Som du väl vet var Hildesheim en av Tysklands vackraste och mest intakta medeltidsstäder före kriget, men av samma anledning som de allierade anförda av Churchill och Roosevelt utplånade Dresden med dess skyddssökande miljoner av hemlösa föräldralösa barn, utbombade de även Hildesheim, näst efter Dresden Tysklands vackraste stad.

Och av dess medeltida jungfrulighet finns det idag mindre kvar än av Lübecks, som ju också utan anledning bombades ihjäl, just för att det var så vackert, medeltida och anrikt, liksom tyskarna bombade St. Paul's Cathedral i London och katedralen i Coventry. Men det hör inte hit. Ryssarna var de enda som förtjänade att få på moppe i kriget, och därför gav tyskarna engelsmännen på moppe och engelsmännen tyskarna på moppe.

Det är berättelsen om det bedrövligaste och mest onödiga av alla världens krig, som utom England och Tyskland och hela Östeuropa även förgjorde Japan, Kina och Indien: Östeuropa blev mera förslavat än någonsin tidigare i historien, Japan utsattes för den skändligaste terror historien har att uppvisa genom atombombernas hittills enda historiska användning i krig av amerikaner mot helt civila japaner, Kina blev av med sin demokrati och förslavades värre än Östeuropa, och Indien förlorade engelsmännen genom den av Tolstoj påverkade anarkisten Gandhis försorg.

Men nog om detta och tillbaka till vår resa. Du ser, att hur mycket jag än dricker blir min hjärna bara klarare. Från Köln och dess dom for vi till Bonn och Beethovens hus och följde sedan Rhen ända till Basel, där vi hälsade på hos Erasmus av Rotterdam och hans minnen. Genève undvek vi, som jag aldrig har varit någon god vän av vare sig Calvin, Rousseau eller Frankenstein. Vi for till Italien längs den vackraste av vägarna dit: Milano är ju mera hans stad än någon annans.

Vi fortsatte sedan österut via Verona och Padua till Venedig, där vi tillbringade några underbara dagar. Till Venedig for vi inte den rakaste vägen, utan vi tog spårvagnen till Fusina, varifrån vi tog lagunbåten över till lagunstaden.

Att ankomma till Venedig på annat sätt än per båt är att gå miste om det väsentligaste med Venedig. Därifrån begav vi oss till Ravenna, som Erik upplevde som en mycket melankolisk stad, och visst är den Italiens mest gripande stad. Det är staden där Dante gråtande tillbringade slutet av sin landsflykt, under vilken han enade Italien med sin Komedi, till priset av att hans eget liv förvandlades från komedi till tragedi.

Från Ravenna begav vi oss vidare till Bologna och Florens. Hela tiden höll vi oss borta från de stora vägarna, och vi levde hela tiden som ett par tågluffare: I Florens kan man stanna en hel livstid utan att bli färdig med staden, men vi fortsatte omsider via San Gimignano, Siena och Orvieto till Rom, där vi bodde i Trastevere.

När vi strövade omkring i Forum Romanums öken och besteg Palatinen frågade mig Erik:. Men varför har de då inte också byggt upp Forum Romanum på nytt? Vi for inte till Neapel utan följde kusten norrut via Pisa, Levanto och Rapallo till Genua, där vi besökte Columbus och hans minnen.

Genua är ju mera hans stad än någon annans, fastän han var jude. Världen har tigit om det emedan han själv teg om det så länge han levde, ty hade Ferdinand och Isabella fått veta att han var född, troende och praktiserande jude hade han aldrig tillåtits upptäcka Amerika.

Det var ju det såta paret som gjorde slut på Spaniens framtid med att fördriva alla judar från landet, liksom Hitler gjorde slut på sig själv och på Tyskland med att bära sig ännu dummare åt i judefrågan, som aldrig kan lösas på annat sätt än att låta judarna vara i fred, vilket den förbannade världen och mänskligheten aldrig tycks lära sig att göra. Vackrast var Beaulieu-sur-mer och Villefranche. I Cannes var vi oförsiktiga, så oförsiktiga att vi råkade ut för en direkt olycka, resans första och enda, som hade kunnat innebära en katastrof.

Vi gick in på en nattklubb som såg trevlig ut och råkade ut för närgångna damer som bjöd oss på drinkar som var alldeles osedvanligt skarpt spetsade, vilket Erik råkade värre ut för än jag: När vi talade med vandrarhemmets värd om saken sade han:. Dit går bara folk med nerver för magstarka saker, och sedan går de aldrig mer någon annanstans än dit. Kunde ni inte fatta att det var ett skumt ställe av blotta namnet?

Vi gick inte dit mer och skyndade oss att lämna Cannes. Allt hade gått så bra under hela resan dittills, Erik hade gradvis knäppt upp och blivit gladare, i Villefranche var han redan verkligen som en äkta son för mig, och så kom det kontroversiella intermezzot i Cannes.

Det var andra gången Erik råkade ut för något sådant, men denna gång var det ofrivilligt och med en betydligt värre chockverkan än första gången. Det var samtidigt första gången jag själv hade blivit skyldig till något gentemot Erik, vilket jag anklagade mig svårt för och drogs med dåligt samvete för länge.

Vi följde den vackra kusten via Toulon till Marseille, via Avignon och Tarascon till Arles, via Nîmes, Montpellier och Narbonne till Carcassonne, och efter en tur upp i Pyrenéerna via Foix begav vi oss till Toulouse och längs med Garonne till Bordeaux. Vi trivdes väldigt bra överallt i Frankrike, som jag alltid har varit en god vän av, liksom av Italien, och även Erik lärde sig under vår tid där flytande franska, som han dock vägrade att tala skorrande, emedan han tyckte sydfranskan och provençalskan med sina rullande R lät vackrare än den mera grötiga nordfranskan.

Inte sant, att det här med skorrande R har en förmåga att förvandla vilket språk som helst till en sjukdom, som danskarna är de första att medge. Det blir ju bara gröt av hela artikulationen. Vi följde kusten norrut via La Rochelle till Nantes och följde sedan Loire inåt landet och besåg en del av de berömda slotten, främst Amboise, där ju Leonardo da Vinci ligger begravd, Chambord, som han delvis ritade själv, Chenonceaux, det vackraste av dem, och några till. Från Orléans for vi via Chartres till Paris, och därifrån hade vi tänkt återvända hem, men en kollega och en god vän till mig därstädes fick mig på andra tankar.

Det här var före den första oljekrisen, då det ännu var relativt billigt att resa. Min kollega skulle just med sin dotter resa till Amerika och bad oss följa med. Hans erbjudande var oemotståndligt.

Dessutom hade min trofasta Fiat säckat ihop vid ankomsten till Paris, varför vi ändå inte kunde bila längre, vilket alltid är det mest angenäma sättet att resa, om man bara undviker motorvägarna.

Min kollegas erbjudande kom som en öppning i himmelen till en bättre värld, och varken Erik eller jag var särskilt lockade av att komma tillbaka till den dimmiga mörka kalla Norden. Vi beslöt att fresta lyckan, och efter en serie telefonsamtal med Göteborg och palavrar med min bankir i Schweiz var jag fri att lämna Europa. Vi flög alla fyra till New York. Efter en underbar månad i Paris följde en nästan mer sagolik månad i Nya England.

Utom det chockerande imponerande New York upplevde vi Washington D. Erik trivdes bättre i Canada än i USA. Inte nog med det. Nu hade vi fått blodad tand, och min ekonomi tillät att vi fortsatte vår resa. Vi for således till Sydamerika. Via Florida och Miami, Key West och yachtkryssningar såväl i Bermudatriangelns Bahamaarkipelag som kring den naturfagra ön Dominica, begav vi oss omsider till Brasilien.

Vi besökte det uråldriga Bahia, det moderna Belo Horizonte, det bedårande gamla Ouro Preto och det ohyggliga Säo Paulo innan vi slog oss ner i Rio och även besökte Petropolis. Rio de Janeiro är ju Stefan Zweigs stad mer än någon annans. Säo Paulo slog oss båda som en mardröm: Det var värre än Birmingham, som var det värsta jag tidigare hade sett. En svart hypermodern omänsklig storstad bräddad med smuts, stinkande av svart dimma, där fjorton miljoner eländiga människor kämpade med och mot och om varandra för det dagliga brödet, av vilka majoriteten var svältande arbetslösa sjuka krälande varelser, och ungefär en promille av dess fjorton miljoner kunde leva ett anständigt liv och ändå inte gjorde det.

Säo Paulo var för oss den absoluta ormgropen vad mänsklighet beträffar. Ormfarmen i Butantán var ett paradis mot Säo Paulo. Ändå lär Mexico City vara ännu värre. Men mitt bestående och outplånliga intryck av denna megastad var och förblev, att om man avlivade alla dessa fjorton miljoner människor i ett enda slag snabbt och smärtfritt, så skulle man göra dem alla och världen en tjänst. Jag föreställde mig Delhi, Bombay och Calcutta som något liknande: Euthanasi och dödshjälp är kanske sjukvårdens största problematik, som ständigt blir mera brännbar och som ständigt glider hän i riktning mot accepterandet av dödshjälp som någonting inte bara ursäktligt utan rentav som modig välgärning.

Detta var en parentes. Jag behöver mera whisky. En god vän till mig arbetade i Tanzania, varför vi begav oss till Dar-es-Salaam. Speciellt Zanzibar blev en utomordentlig upplevelse för oss: Zanzibar skulle bli ett turistparadis, om någon började underhålla dess charm utan att fara hårt fram. Vi for även till Indien, närmare bestämt till Calcutta, som vi båda var intresserade av och nyfikna på, som blev nästan lika beklämmande som Säo Paulo men på ett annat sätt.

Säo Paulo med dess fjorton miljoner offer var en häxkittel av mänskligt elände i form av konsekvent rakspårig kompromisslös miljöförstöring, men Calcutta var inte omänskligt.

Calcutta var den universella förnedringens stad, där tio miljoner mänskliga varelser, om möjligt fattigare än Säo Paulos, långsamt gick mot undergången. Det syntes att Calcutta en gång hade varit en levande stad. De engelska minnena fanns kvar om än ihjältegna, tabubelagda, övervuxna och spindelvävshöljda, och de vittnade om att Calcutta en gång hade varit en levande, prydlig och stolt stad, och dessa minnen levde och gav alltjämt Calcutta en viss intagande personlighet; men Säo Paulo hade aldrig varit en stilig eller mänsklig stad.

Den hade från början varit hårt inriktad på natur- och människoexploatering. Och i Calcutta bar de 10 miljoner svältande döende massorna sitt öde med orubbad jämvikt i form av en religiös filosofi utan motstycke som ingenting kunde knäcka, vilket gav alla Calcuttas invånare hur eländiga de än var en oantastlig och beundransvärd värdighet, medan Säo Paulo alltid hade varit utan hopp: Kanske det var för att vi redan bränts av Säo Paulos elände som vi klarade av Calcutta.

Det berättas, att ett jorden-runt-par kom så långt som till Calcutta och blev där så chockerade av eländet, att de avbröt sin jorden-runt-resa direkt och åkte närmaste vägen hem igen.

Det syndromet kände inte vi någonting av. Vi for även inåt landet upp för Ganges till Patna, Benares, Allahabad och Taj Mahal innan vi äntligen var nöjda och for tillbaka till Göteborg. Indien var pricken på i-et för vår resa och den kanske starkaste upplevelsen av alla. Vi återvände hem via London och besökte även Cambridge, Oxford och Stratford på vägen.

Tyvärr hade vi inte möjlighet att bila omkring i högländerna litet, vilket vi motvilligt gick miste om, ty Maria Stuarts, Macbeths, Walter Scotts och Stevensons Skottland är liksom Wales, Irland och Cornwall såsom natur vackrare än det till stora delar miljöförstörda England. Vid sidan av Tysklands och Belgiens industridistrikt framför allt kring Ruhr är väl Englands Midlands industriinfernon det enda i Europa som kan ge en föreställning om hur det är i Säo Paulo och de värsta omänsklighetshärdarna i Japan.

Ack, vad skall det bli av vår mänsklighet? I exakt samma takt som den fjärmar sig från naturen går den mot sin egen undergång och blir automatiskt mer och mer självdestruktiv i sin vanvettiga miljöförstöring och okontrollerade befolknings-explosion, som hotar att omvandla hela planeten till ett gifthelvete, där inte ens naturen längre kan existera och där människan själv minst av allt kan överleva! Och vi har det näst intill oss på granngården, i England, i Belgien, i Ruhr och i norra Italien, och vi bara blundar för det, drar skygglapparna närmare ögonen och låtsas som om det inte finns och inte angår oss, medan alla våra städer blir svårare och svårare att andas i.

Till och med i Göteborg finns detta problem ständigt överhängande med inversion och obegränsade tungmetallutsläpp varje dag, och vi bara hänger oss åt ytlighet, lättsinne och vulgaritet, som om polernas och glaciärernas smältande isar bara var baggisar att strunta i. Den självklaraste naturlag i världen skriker ju dagligen ut i klarskrift, att miljöförstöringshelveten inte kan existera utan att i längden förinta sig själva och alla som deltar i dem.

Vi kom hem till Göteborg sent en höstdag efter nästan ett helt år utomlands. I Göteborg var allting sig likt, men själva var vi det inte. Det första jag gjorde var att vidta de nödvändiga åtgärderna i form av formaliteter och pappersexercis för att få Erik adopterad. Jag vågade även ringa till min fru, som lika litet hade saknat mig som jag hade saknat henne, eftersom hon hade fått mina pengar regelbundet.

Jag hade kommit hem i sista minuten, ty en längre tjänstledighet hade lett till avsked från sjukhuset. Jag lyckades i sista stund rädda min byrå, vilket jag behövde, eftersom jag hade gjort slut på ganska mycket pengar och nu behövde spara. Det var den hösten som Jom Kippur-kriget rasade i Sinai, vilket som bekant ledde till oljekrisen och en plötsligt stegrad inflation. Jag gick med på att höja biståndet till min hustru i takt med inflationen, men jag vägrade hjälpa henne med de ökade kostnaderna för villaoljan.

Det var hon som hade tagit avstånd från mig, och det fick hon nu skylla sig själv för. Men höjdpunkten av denna saliga resa var ändå den dagen när jag tillsammans med min nyadopterade son Erik for ut med färjan från Långedrag till Brännö, där jag för mina sista pengar hade köpt en liten stuga för oss båda. Den skulle bli till vår tillflyktsort när vi behövde lämna staden.

Den låg långt bortom de vanliga stugorna helt allena alldeles nära Galterösundet, och dess plats var utsatt och blåsig. Men denna vildhet i terrängen tilltalade oss båda, och vi intalade oss att denna lilla mysiga gröna stuga fick kompensera oss för Skottland. Och jag sade till Erik:. Närhelst du behöver ta dig ledigt och vara fri skall du här ha en fristad och ett extra hem, som bara du och jag skall ha nyckel till.

Här kan ingen störa oss, ingen orolig och elak omvärld nå in till oss och ingen inkräkta på vår frihet. När allting annat sviker skall denna lilla vrå bland bergen inför havets och Vingas anlete dock hålla. Och det var solnedgång, och ljungen glödde i purpurrött liksom hela naturen, och vinden sjöng i telefontrådarna och ställde till med oreda i hans rika vackra mörkblonda hår.

Och jag älskade honom. Brandon gratis dating site — online-kanadensisk singlar från brandon manitoba. Du gissade rätt, singleandshy. Calgary är en stad vars rykte för att välkomna värmen har länge varit etablerade. Den nya politiken kommer att återspegla det faktum att nsw statliga myndigheter skall visa hänsyn och respekt mot alla människor som bär en huvudbonad. Så, i början faser av en romans, ramen för relationen är oftast läggs ut och strikt.

Eskort i uppsala spark. Att vara tacksam för alla förslag — jag bor i east anglia, storbritannien så skulle academic singles flyga från london. Men escort stockholm ts erfarenheten tyder på att deras brev tjänster är mycket misstänkt. Den internationella expat guide för köpa prostituerade att bo och arbeta i nederländerna taggar amsterdam pickup barer dating den holländska expat amsterdam dating. Jag skulle till och med gå så långt som att rekommendera den här bloggen knullkompis jönköping för att unga män som ett exempel på vad en riktig man är bordell gdansk inte.

Medan andra mindre städer på landsbygden i områden som inte är bordell gdansk utsatta för de snabba staden livet har en mer reserverad och konservativ kultur. Det finns hundratals grupper i olika städer, med nya dyker upp varje dag. Hotline, som lanserades i måndags i new york, vill ta med äkthet och urskillningsförmåga tillbaka till online dating. Använt appen för över ett år och även om jag har fått ett par matcher, de är alla super-långt bort och väldigt ung.

Det följdes av filippinsk-amerikanska militära baser avtalet den 14 mars , tillåter usa att upprätthålla territoriell integritet och suveränitet över clark air base och naval base subic för nästa 44 år. De verkar enkelt och smart, så att du bara prostitution frankrike snabbt svep och göra en omedelbar anslutning. Naturligtvis ditt svar kommer escorts in örebro att vara lägre än hans eftersom de flesta människor föredrar att datum inom sin ras.

Sista natten på desmond dekker swedish pussy pics detta lite hud flicka berättade en massa av oss pojkar att en kille som slog henne. Vi älskar design och tror att din twosome profil ska se så bra ut som du gör. Det finns en hel del motstridiga attityder i asheville när det gäller ras. Dating tränare sf london gay dating webbplatser interracial dating talet singlar dating webbplatser gratis irland ygritte jon dating taecyeon och yeon lee hee dating rachael chan speed dating dating spel ds rom-äventyr dating eskorter i östergötland nz regel för ålder skillnaden i dejting rörde dating hemsida gratis dejting app tyskland dating webbplatser i usa gratis dejtingsajt pos.

Jag måste göra något, orsakar detta gör mig så stressad och jag känner mig sjuk hela tiden. Deras bar meny är också god — ta er lite provsmakning flyg, vissa poutine, och förbereda för en riktigt kul charlotte dag-natt.

Vi är fast beslutna att hjälpa galveston singlar upptäcka kärlek varje dag genom att minska området från tusentals singlar till en utvald grupp av kompatibla matcher. Jordad, glad och nöjd kille med avsikt att dela mitt liv med så mer. Specifikt, gör en lista över de eskort i västerås egenskaper du har som är viktigt i dejting och relationer som är lojal, omtänksam, stödjande, omtänksam, en bra lyssnare, en bra kock, bra på att kyssas, och som många andra som du kan tänka dig.

Internet dating är mycket långsam gå och gå till en enkel utbyte av e-post bästa dejtingsajt till im för att prata 1 på 1 på telefonen för att gratis nätdejting faktiskt möta i en person är en mycket lång väntan. Varit gift två gånger för att civila kvinnor,,,stort misstag. Vår gratis personliga annonser är full av kvinnor och män i mekaniker som söker seriösa förhållanden, en liten online flirt, eller nya vänner att gå ut eskort damer med.

Stockholm escort shemale du kanske vill ge online dating ett bästa dejtingsajt skott ibland. Jag träffade en underbar man på din sida. Detta mont h austin-baserade profressional matchamker och relation expert julia mccurley väger bli prostituerad in på vad vi alla se bland de rika: Tekniken har förändrat tempo och ansikte hur vi gör affärer.

Användare skicka korta, snärtiga videoklipp från sin telefon, kolla in vad deras vänner har skrivit, och lämna kommentarer. Det verkar så enkelt för dem att bara agera och hantera saker annorlunda. Bli prostituerad den kvinnliga profil är i årsåldern 29 var den vanligaste åldern , och även har en hög inkomst. Mordet på ärkehertig franz ferdinand och sophie, hertiginna av hohenberg i sarajevo, som illustreras i den italienska tidningen domenica del corriere, 12 juli av achille beltrame.

Som jag sagt tidigare men det verkar för mig som att escort stockholm forum sociala medier online-dating är inte så stor grej längre. Fitness singlar har varit med i herald sun, pannkakan dejting the times, usa today, som i dag, katie, och good morning america. Men genom att betala en liten premium kan du utnyttja fnöske plus, som gör att du kan matcha med människor i en vald plats.

Det passar alla som är i linje med den tyska stereotypen av funktionalitet och effektivitet. Så religion och dataspel är en flykt från fula orättvist hjärtskärande verklighet. Gruppen bidrog till seriens soundtrack , innan han återvände följande år med sitt fjärde album.

En relation kan också ge de efterlevande ett sätt eskort sidor att hjälpa någon annan.

Bordell gdansk homosexuell escort estland

Escort homo stora kuk cougar dating

För tolv år sedan arrenderade jag ön, och för elva år sedan påbörjade jag konstruktionen av huset. Och att det var jag som hade återbördat honom till livet med enbart mänskliga metoder var en sanning som jag själv teg ihjäl: Jag ropade till henne genom dörren: Ljuset i trappuppgången fungerade inte. Det uppstod en ny tomhet som var mera outhärdlig än alla spänningar hittills.